Namn Okänt
Surfade runt lite på blup.se efter hästar man har känt och ridit. Jättekul att titta på t.ex. bröder och systrar till Black Ingvar, speciellt om det finns bilder! Försökte då hitta familjens gamla häst, Mandrake, men icke. Dock fanns hand mamma Mandoline med, och under "offspring" fanns Mandrake, listad som "Name unknown". Skickade genast i lite info om denna underbara häst, det kändes hemskt att någon som har varit en så stor del av familjen skulle ha skrivet "okänt" på namnlinjen, för han var allt annat än okänd.
Mandrake kom till min mamma och pappa innan jag var född, han var då 5 år och skulle egentligen säljas till USA som tävlingshäst (då det var jätteinne med långbeningar ;D). Men hans framben var inte tillräckligt "top noch" för att få åka med på flygplanet, så det blev till att stanna hemma. Men uppfödaren skulle gå i pension, och visste då inte var hon skulle göra av den lilla (stora) unghästen. Så kom det sig att mamma och pappa blev erbjudna hästen, eftersom pappa var god vän och släkt med uppfödaren. Och så hade de hipp som happ plötsligt gått och blivit med häst - man kan ju inte säga nej till en gratis häst liksom!
Och så levde de lyckliga i alla sina dar. Han skulle säkert ha kunnat komma långt av att bo hos några som satsade mer - men jag tvivlar på att han någonsin skulle få ett hem där han skulle blivit så ompysslad och älskad som hos oss. Mamma och pappa lärde sig mycket av denna underbara halvblodsherre: han var nämligen något av en problemhäst till en början. Relativt lik Ingvar faktiskt: som får panikattack om skottkärran står i ett annat hörn av manegen än den gjorde dagen innan..
Tyvärr skrittade jag bara på honom någon gång (jag var ju så liten, och han så stor! Hela 183 cm faktiskt), men det kändes ändå som om man hade ett väldigt starkt band till honom. Alla som någonsin träffade honom talar alltid om "Draken" med en slags sentimentalitet i rösten, han var en så fantastisk häst - verkligen one of a kind.
Han slutade sina dagar 20 år gammal, efter svåra förkalkningar (m.m.) i frambenen. Han hade blivit gammal helt enkelt, men 20 år för en sån stor häst (som dessutom skulle avlivas till en början) är väl inte fy skam?
Draken till vänster, och hans bästis Blåbär till höger.
Även om det mest var dressyr som gällde, så ställde pappa också upp i några hopptävlingar med Draken! Bara små - eftersom han alltid fick fnatt på tävlingsplatser - men när de hoppade högre hemma gick det oftast jättebra.
Mandrake kom till min mamma och pappa innan jag var född, han var då 5 år och skulle egentligen säljas till USA som tävlingshäst (då det var jätteinne med långbeningar ;D). Men hans framben var inte tillräckligt "top noch" för att få åka med på flygplanet, så det blev till att stanna hemma. Men uppfödaren skulle gå i pension, och visste då inte var hon skulle göra av den lilla (stora) unghästen. Så kom det sig att mamma och pappa blev erbjudna hästen, eftersom pappa var god vän och släkt med uppfödaren. Och så hade de hipp som happ plötsligt gått och blivit med häst - man kan ju inte säga nej till en gratis häst liksom!
Och så levde de lyckliga i alla sina dar. Han skulle säkert ha kunnat komma långt av att bo hos några som satsade mer - men jag tvivlar på att han någonsin skulle få ett hem där han skulle blivit så ompysslad och älskad som hos oss. Mamma och pappa lärde sig mycket av denna underbara halvblodsherre: han var nämligen något av en problemhäst till en början. Relativt lik Ingvar faktiskt: som får panikattack om skottkärran står i ett annat hörn av manegen än den gjorde dagen innan..
Tyvärr skrittade jag bara på honom någon gång (jag var ju så liten, och han så stor! Hela 183 cm faktiskt), men det kändes ändå som om man hade ett väldigt starkt band till honom. Alla som någonsin träffade honom talar alltid om "Draken" med en slags sentimentalitet i rösten, han var en så fantastisk häst - verkligen one of a kind.
Han slutade sina dagar 20 år gammal, efter svåra förkalkningar (m.m.) i frambenen. Han hade blivit gammal helt enkelt, men 20 år för en sån stor häst (som dessutom skulle avlivas till en början) är väl inte fy skam?
Vi tänker på dig!
Mandrake
Racot - Magnefique
1983 - 2003
0 kommentarer:
Skicka en kommentar